Kanske ligger svaret i vad man lade fokus på? Att det faktiskt var viktigt att sätta den ena foten framför den andra och komma någonstans, istället för att hoppas på att så många som möjligt såg ens nya hightechoverall på afterskin? Att svett inte var farligt, utan kanske till och med ett slags kvitto på att man åstadkommit?
Vi fäster för mycket vikt vid oväsentligheter idag. Vi är för bekväma och bortskämda, och vi gnäller för nästintill ingenting.
Vi köper kläder och utrustning som klarar månadslånga expeditioner i de mest ogästvänliga väderförhållanden, i de mest karga vildmarkerna, men vi går bara ut i naturen om solen lyser, det är lagom varmt och vindstilla.
Förr var det liksom tvärtom.
