gymnasiet? Hade jag bara suttit på den vetskap DÅ som jag har idag...
Fan alltså. Riktigt tungt är det att inse att man har slösat, och
fortsätter att slösa bort sitt liv.
I inledningen till filmhistoriens bästa verk någonsin, alla
kategorier, yttrar Bilbo sin innersta önskan för Gandalf:
"I want to see the mountains again Gandalf".
Precis så känner jag. Kan få en klump i halsen och tårar i ögonen
när jag tänker på, läser om, eller ser bilder på majestätiska
fjällsidor, toppar, dalar, jokkar... Som är mig alltför fjärran
hela tiden.
Jag älskar min kära Emma och vår underbara Juno över allt, men
varför kan jag inte få både och? Är det verkligen för mycket
begärt? Jag kan inte rå för att jag tycker att det är orättvist
att jag inte får spendera mer tid till fjälls, i skog och mark.
Om ni bara visste vilken EXTREM uppoffring jag gör VARJE DAG när jag
går upp ur sängen och går till jobbet. Jag vet inte om jag kan
förklara det, men det känns som om jag är fjättrad och kuvad,
förvägrad en frihet och en möjlighet till att blomma ut till fullo.
Ska till Storulvån om ca 1 månad, i 4 dagar. Perfekt, då har du ju
det iallafall, tänker ni. Och det har jag ju, men betänk att du är i
ditt livs största behov av ett stort glas med iskallt, friskt och rent
källvatten. Och så får du EN droppe på tungan. Så känns det.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag går runt och bidar min tid i
hopp om en ljusare framtid; Kanske att min älskade Emma har någon
slags lösning, som hon så ofta har min kära? Men det har hon ju
såklart inte stackaren, och det kan jag ju verkligen inte begära av
henne heller! Jag måste tampas med mitt problem helt på egen hand.
Förmodligen kommer det i slutändan att handla om kompromisser, ett
ord som enligt mig borde utrotas. Jag hatar att kompromissa. Avskyr
det verkligen.
Men vafan ska jag göra då? Jag lämnar ALDRIG min fru och mitt barn i
sticket; ett faktum som jag stenhårt klamrar mig fast vid, för att
den självklara vetskapen iallafall skapar något sorts lugn i mitt
bedrövade sinne. Det är det jag vet hur jag ska hantera. Där finns
bara kärlek, värme och inga som helst tvivel.
Samtidigt lider jag. Av längtan till tystnaden, vidderna, kargheten,
topparna, dalarna... Storheten. Den är det enda som kan stilla den
hälften av mitt sinne som inte min familj styr upp...
Men nu måste jag sova igen. Imorgon är en ny dag, och jag måste som
vanligt upp i svinottan och utföra ett svettigt; skitigt och tungt
arbete som sliter och sliter på mig, fysiskt och psykiskt. Tänker jag
för mycket på hur jävla mycket tid jag slösar bort får jag panik
och kommer inte att kunna somna, så nu sätter jag punkt.
Punkt.
