Morgon...

Fällde nästan en tår vid läsning av artikel i nya numret av Turist. Beskrivning av sylarna en tidig morgon i midsommar... Eftersom jag varit där själv ett antal gånger så vaknar alla känslor man själv känner när man äter frukost på sylarna och blickar upp mot massivet när man läser sånt... Och då kan jag nästan röras till tårar av hur vackert det är där, även fast jag sitter i ghettoturrehallunda...

Jag lever med en ständig längtan efter fjälltoppar...



Allvar:
Vilka vi tror vi att vi är? Vi leker gud till höger och vänster, och bestämmer vilka som får leva och inte. Bara för att vi är on top of the foodchain etyder väl inte det att vi kan göra precis som vi vill? Jag tänker på stackars Ninja, som helt förlorade sin möjlighet att bli med barn igår på grund av oss. Vilka hycklare är vi inte när vi ena dagen tjatar om hur vi försöker få barn, och andra dagen går och kastrerar Ninja? "Hon är bara katt" säger ni säkert allihopa. Så? Ska hennes lycka över liv som hon själv producerat tas bort från henne bara för att hon är katt? Hon går här hemma med en jättejobbig tratt på huvudet och ett stort läskigt ärr på sin rakade mage och bara hänger. Övertygad om att hon VET att hennes reproduktionsmöjligheter är totalt avsågade, kan jag inte låta bli att känna ett otroligt dåligt samvete.

Förlåt oss Ninja. Hoppas att du kan det.

Vi har solen över våra tak!

Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till slutsatsen att om man någon gång får ett mail av mig, så ska man förmodligen känna sig lite speciell. Det är det nämligen inte många som får. Och jag mailar INTE ofta.






Tralalaalalalalaaa... H H M C will rule the earth... Tralalaaa...

Hey ho, let's go!

Jobba. Stressa. Utföra vardagliga sysslor. Längta. Motionera. Uppnå oanade höjder av ångest. Kort sagt; V A R D A G.

Är det verkligen uti detta min blogg ska bestå? Väcker dessa grå, malande ord från min dito vardag ens ett UNS av intresse hos eder, nobla läsare?

I think not. Så jag har bestämt att framtida kväden häruti ALLENA skall innehålla djup, substans, riktiga känslor, DRÖMMAR och HUMOR. INGENTING annat. Att detta kommer att innebära ett kåserande enbart baserat på stundens ingivelse och blixtkommen motivation, som således kommer att uppdateras i runda slängar en gång per år, behöver vi självfallet inte gå in på närmare. En blixt har nämligen, som om vore den sprungen från det klaraste blå, slagit mig; Allt, och då menar jag allt, jag kan göra åt den misär jag allt som oftast tycker mig uppleva, är att:

Jobba.
Träna.
Älska och ta hand om min Emma.
Hålla nere ALLA utgifter.

Och iochmed denna snilleblixt, så kommer ju NI, kära läsare, att för alltid VETA vad jag uppehåller mig med mellan diverse kväden i bloggen som INTE handlar om just detta... Är det inte sinnrikt, så säg?



Nu kör vi!


...Lycka, hopp, kärlek och harmoni...



























Avslutningsvis; Lyssna på låten "Heavy load" med Free. Förmedlar sjukt bra känsla av att "ok, allt är skit och jag vill dö. Men det finns hopp, så vi kör på!"


Peace.

Aaah...

Varför kan livet inte alltid te sig på detta vis?
Nu njuter vi i fulla drag, häruppe där sorger och bekymmer tycks tyna bort...
Boöder vid hemkomst, som sagt!

Sorgliga killen

Såå... Hur bäst spendera 10 minuter innan tvättstugan drar igång? Några rader i bloggen månne...?

Alla som även intresserar sig för Emmas blogg vet att allt inte är på topp just nu, för det hon känner påverkar givetvis även undertecknad. Jag avskyr att se min solstråle så nere som hon är just nu, ty jag behöver ju hennes stöd dagligen för att hitta min egen motivation. Och det här med bullen som aldrig vill dyka upp i ugnen... Jobbigt, minst sagt. För likaväl som det kan vara fel på Emma, så kan det ju vara fel på mig, och vad det än är så är det ju inte normalt att inte bli med barn på ett helt år om man inte använder något som helst preventivmedel. Iochförsig strävar vi ju nästan alltid mot att vara så onormala som möjligt, så det hela är väl positivt ändå när allt kommer omkring. Inte.



För övrigt jobbet är så jävla trist så jag spyr.


Humorn då? Känner inte direkt att jag skulle kunna skriva en award winning text till Conan O'Brien just nu om man säger så.



Var ju ändå lite därför jag drog igång bloggandet. För att testa lite, och vara lite kuckelurig sådär som jag tycker om att vara. Så jag förstår om det ni läser numera bara är sjukt tråkigt.




Men hav förtröstan.




Snart åker vi upp till Sundsvall igen. Hur bra som helst.







Efter regnet kommer solsken. In the quiet words of Roland.

Men satan...

...Vad tiden har flytt de senaste veckorna... Var ungefär en komma tre evigheter sedan jag nedpräntade något i bloggen.



Kan med stor tyngd i bröstet tyvärr bara instämma med min älskade Emma och syster Lotta, att det är alldeles för mycket måsten i livet. För lite; "Hmm, vad ska jag göra idag? Kanske bara läsa en bok hela dagen? Eller se 4 filmer? Eller bara sova? Hursomhelst så ska jag spendera en njutningsfull dag med min Emma"
Och för mycket; "Jobb. Stress. Hem. Stress. Slipa. Stress. Måla. Stress. Träna. Stress. Ta hand om oss. Stress. Just fan. Duscha. Äta. Borsta tänderna. Stress. Sova dåligt. Stress. STRESS"


Fan också.

Nu är tiden slut igen. Måste sätta igång.



Vill bara passa på att tacka alla som trots allt ställt upp efter mycket om och men den senaste månaden. Ni vet vilka ni är. Har inte tid att skriva ner er alla.





Det roligaste som hänt på sistone är väl att jag och Emma hade så otroligt skilda åsikter om filmen "No country for old men"...
Jag älskade den, och hon hatade den... Japp, så kan det va...




Later....