Fundering på en vandring

Man var kärvare förr. Gnällde inte lika mycket. Det vi idag måste ha forskare och kemister till tog folk själva hand om back in the days. Som utrustning för friluftsliv. Naturen stod för materialen, plaggen styrdes ihop på egen hand. Hur tusan besteg man ditten och tillryggalade datten med några läderlappar stoppade med halm på fötterna? Undrar vi idag, samtidigt som vi snör på oss våra högteknologiska kängor.
Kanske ligger svaret i vad man lade fokus på? Att det faktiskt var viktigt att sätta den ena foten framför den andra och komma någonstans, istället för att hoppas på att så många som möjligt såg ens nya hightechoverall på afterskin? Att svett inte var farligt, utan kanske till och med ett slags kvitto på att man åstadkommit?
Vi fäster för mycket vikt vid oväsentligheter idag. Vi är för bekväma och bortskämda, och vi gnäller för nästintill ingenting.
Vi köper kläder och utrustning som klarar månadslånga expeditioner i de mest ogästvänliga väderförhållanden, i de mest karga vildmarkerna, men vi går bara ut i naturen om solen lyser, det är lagom varmt och vindstilla.
Förr var det liksom tvärtom.

Brattberget

Lördagen bjöd på extremt fin klättring mot ett öppet hav ute på Bratt.

Storfiskarn...

... Som ju egentligen inte fiskar överhuvudtaget. Men igår hängde jag på Niklas, och då vart det napp minsann! Om möjligt världens MINSTA bäcköring, men en bäcköring ändock!

Takvandring Sundsvall!

Fick en takvandring av svärföräldrarna k födelsedagspresent, och igår var det dags! Inte så väldigt hisnande som man kunde tro (en annan är ju van vid liiite mer halsbrytande klättring), men väldigt intressant att höra om stans historia ändå! Och ner hann vi också, innan hällregnet kom...

Tack Elsa och Kjell!

Provkörning av bäbis till fjälls

Första testrundan för att varmköra Juno inför Ljungdalen i augusti gick till Vemdalen. En på det stora hela lyckad expedition, där vi kunde konstatera vissa smärre lärdomar, som till exempel att det INTE går att använda bärsjal på vandring, hur bohemiskt chic det än må vara...

"Vi" (läs; jag) lärde oss också att gymmastikskor med s.k membran i inte fungerar ett skit i blöt myrmark, samt att jag skulle se ascool och jäkligt luttrad ut i skägg om jag bara kunde odla det (mannen på bilden är ett montage hela han, och har ingenting som helst med någonting alls att göra någonstans. Eller lite kanske...)

Bergafjärden, sommar...

... It don't get much better than IT!
- Som man brukar säga...

Sitter på jobbet. Har tråkigt. Hur kan man ha kul när man jobbar med någon som uttrycker sig såhär när han ska ta i och vara riktigt sträng;

"Äckelgrodor. De borde få en spindel på ögat!"

Kanske inte det mest vågade uttalandet...
Fast tänk om man skulle ta och realisera ett eller annat hot och börja klottra här igen? Med ny nisch?

Intrång

Här händer det inte mycket, men jag tyckte att det i allafall var dags för en liten ny look på bloggen. Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge, så nu har jag hackat mig in och fixat själv, haha... ;)

/Emma

Lätt att vara efterklok

Herregud, vafan tänkte jag på när jag skulle välja spår inför
gymnasiet? Hade jag bara suttit på den vetskap DÅ som jag har idag...
Fan alltså. Riktigt tungt är det att inse att man har slösat, och
fortsätter att slösa bort sitt liv.

I inledningen till filmhistoriens bästa verk någonsin, alla
kategorier, yttrar Bilbo sin innersta önskan för Gandalf:
"I want to see the mountains again Gandalf".

Precis så känner jag. Kan få en klump i halsen och tårar i ögonen
när jag tänker på, läser om, eller ser bilder på majestätiska
fjällsidor, toppar, dalar, jokkar... Som är mig alltför fjärran
hela tiden.

Jag älskar min kära Emma och vår underbara Juno över allt, men
varför kan jag inte få både och? Är det verkligen för mycket
begärt? Jag kan inte rå för att jag tycker att det är orättvist
att jag inte får spendera mer tid till fjälls, i skog och mark.

Om ni bara visste vilken EXTREM uppoffring jag gör VARJE DAG när jag
går upp ur sängen och går till jobbet. Jag vet inte om jag kan
förklara det, men det känns som om jag är fjättrad och kuvad,
förvägrad en frihet och en möjlighet till att blomma ut till fullo.

Ska till Storulvån om ca 1 månad, i 4 dagar. Perfekt, då har du ju
det iallafall, tänker ni. Och det har jag ju, men betänk att du är i
ditt livs största behov av ett stort glas med iskallt, friskt och rent
källvatten. Och så får du EN droppe på tungan. Så känns det.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag går runt och bidar min tid i
hopp om en ljusare framtid; Kanske att min älskade Emma har någon
slags lösning, som hon så ofta har min kära? Men det har hon ju
såklart inte stackaren, och det kan jag ju verkligen inte begära av
henne heller! Jag måste tampas med mitt problem helt på egen hand.
Förmodligen kommer det i slutändan att handla om kompromisser, ett
ord som enligt mig borde utrotas. Jag hatar att kompromissa. Avskyr
det verkligen.

Men vafan ska jag göra då? Jag lämnar ALDRIG min fru och mitt barn i
sticket; ett faktum som jag stenhårt klamrar mig fast vid, för att
den självklara vetskapen iallafall skapar något sorts lugn i mitt
bedrövade sinne. Det är det jag vet hur jag ska hantera. Där finns
bara kärlek, värme och inga som helst tvivel.

Samtidigt lider jag. Av längtan till tystnaden, vidderna, kargheten,
topparna, dalarna... Storheten. Den är det enda som kan stilla den
hälften av mitt sinne som inte min familj styr upp...

Men nu måste jag sova igen. Imorgon är en ny dag, och jag måste som
vanligt upp i svinottan och utföra ett svettigt; skitigt och tungt
arbete som sliter och sliter på mig, fysiskt och psykiskt. Tänker jag
för mycket på hur jävla mycket tid jag slösar bort får jag panik
och kommer inte att kunna somna, så nu sätter jag punkt.

Punkt.